Det är så många tankar som snurrar i mitt huvud!

Jag har ju tillhört klientelet hästtjej en massa år tills efter min olycka 1991 då jag kämpade på till 1998 innan jag la av helt med hästar.

Eftersom jag är väldigt tävlingsinriktad så fungerade det inte riktigt med ridningen längre då jag skadade min balans och koordination.

Jag började redan 1996 intressera mig av hundkapp och greyhounds, man kan ha ett "hästtänk" då man tränar upp sin greyhound.

Då jag sålde min häst -98 så hade jag redan -97 köpt en greyhound Iron will av Micke Olsson, så övergången där blev ganska enkel. Jag hade oxå hjälpt min kära vän Nisse med hans hundar Jussi, Sigge, Barry och Stickan så jag var ganska insatt i vad sporten innebär.

Fastän jag har haft lite oflyt och ingen av mina hundar har kunnat tävla eter 4 års ålder så har faktiskt två av mina fem greyhounds elithundsdiplom. Mina två blå! Iron will och Pacific highway, jag tror det är därför jag har en lite speciell dragning till dom blå!

Pacific highway alias Higgins.

Iron will alias Wille.

Jag älskar alla mina hundar, men som sagt har en lite speciell kontakt med dom blå!

Nu har jag tillhör kategorin hundkappare i massor med år och haft jättekul, men nu har jag fått inse att min kropp orkar inte med det livet heller.

Jag har sedan några år tillbaka dragits med något som heter CRPS och innebär kronisk smärta.

Jag har fått mycket hjälp på smärtkliniken i Umeå och min fantastiska läkare Johan Hamraeus, det blir inte alltid som man tänkt sig.

Jag kan förklara det som så att min högra kroppshalva samarbetar inte med min vänstra, eftersom höger gör saker automatiskt och vänster måste jag tänka till för att använd, den vänstra sidan är lite spastisk.

När man går många år men en sån kropp blir det så att diskarna i ryggen inte håller och jag får då diskbråck på diskbråck som ska läka ut men ibland blir det så att nerver kommer ikläm, Då blir det en retning i nerven som skickar signaler upp till hjärnan som ska försöka läka ut smärtan och då blir man inflammerad och kroppen blir mer spänd, det gör ännu ondare och man blir mer inflammerad och så går det runt så.

Då kan man få CRPS som vi på smärtkliniken försökt bryta genom att bränna proteinerna i några nerver som skickar smärtsignaler, det hjälpte ett tag men nu har smärtorna tagit andra vägar och jag är tillbaka i smärtcirkeln igen.

Jag känner mig splittrad när jag inte kan hålla på med det jag tycker är roligast. Hundkapp! och jag kan inte jobba för jag har för ont, vad ska man då identifiera sig med?

Är jag en föredetta nu?

Jag vet att jag är bra som jag är, jag har några riktig nära vänner och tack och lov för det!

Många av mina vänner är just vad jag varit, hästmänniska eller hundkappare och jag hoppas för alt i världen att jag inte tappar bort er.

Nu till nåt helt annat! Natalie tog körkortet igår, Grattis Nattan!

Skellefteå AIK har spelat två matcher efter uppehållet och jag kan inte påstå att det har sätt ljust ut, förlorade båda men i den andra matchen spelade dom bättre men målen uteblev och det är ju det i slutänden som avgör.

Dom ligger fortfarande topp 3 men om inte målen kommer snart så rasar vi i tabellen.

På Torsdag är nästa match och då hoppas jag att problemen är borta!

Snön lyser med sin frånvaro och nu har det varit några minus grader så nu är det skit samma, då vill jag hellre ha snö än att gå omkring och halka på isvägar, det mår ingen bra av och framför allt inte min rygg.

Nu är det dags att börja göra lite adventsmys!

 Ha en bra dag!

   Kram ulle      

 

Helena

22 november 2011 14:00

Oj, vad tråkigt höra att det inte funkar med smärtlindringen, och att det här i sin tur innebär att du kanske inte orkar göra det du brinner för.
Själv har jag inte inte mer än en huvudvärk och lite ryggont ibland så jag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara att ha det som du.
Klart du duger och är bra som du är, det är viktigt komma ihåg att de viktigaste egenskaperna sitter inte i ryggen , armarna och benen och i sin tur vad man hela tiden presterar utan vem man är och hur man tänker.
Håller tummarna att du finner en smärtlindring som fungerar eller att de om inte annat uppfinner en ny (såg på TV om en intressant grej som de forskar i angående den gen som en del saknar och alltså inte känner NÅN smärta)

Ulrika

23 november 2011 09:38

Det känns bara så sorgligt att det jag verkligen brinner för kan jag inte göra. Jag vet att man inte är det man gör men det blir ju en viss livsstil, det man håller på med! Nu går hjärnan på högvarv för att jag inte vet hur framtiden kommer att se ut.
Och mina förhoppningar nu är att landstinget går in med mer pengar till oss som behöver smärtkliniken, så att vi kan fortsätta söka en lösning på mina smärtor.
Det vore intressant om dom kunde komma på nåt som inte gör att man känner smärta när man har ett överskott på den varan så att säga.
Jag vet att vi är många som lever med ungefär samma bekymmer som jag, men det sista man ger upp är hoppet. Och finns det liv så finns det hopp!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Goddagens!  Det har hänt jättemycket sen sist, jag har varit utan hund i nästan 2 år, men i mars i år skaffade jag en omplaceringshund. Nämligen Eros en praszky krysarik som fyller 6 år på Söndag. En otroligt sympatisk hund som är med på det mesta....

Det här året har varit riktigt jobbigt! Min kropp vill inte riktigt vara med och behandlingarna har inte riktigt svarat som dom ska. Jag får nog helt enkelt leva med mina smärtor. Ett väldigt jobbigt konstaterande var att jag inte längre klarad...

Väntan har varit lång, närmare 35år. Nu gjorde dom det, först vann dom serien på ett övertygande sätt, sen slog Bud rekord+ mycket annat som dom var bäst på. Det var som upplagt för ett guld. Ikvarten mötte dom Brynäs i all sin glans, men dom h...

Jag har haft ett underbart jul och nyår, trevligt sällskap och mycket vila och återhämtning.Det jag inte är speciellt nöjd med är när jag var ute och sparkade med hundarna och en hund i flexikoppel som inte gillar mina hundar lyckades flyga på mig oc...

Nu är han äntligen ikapp mig i ålder, Tord har blivit 40 år. Tord hade gjort en fantastiskt vacker tårta.   Det ska ju tydligen jäklas med 40 åringar! Anette, Emma och Duncan tog chansen.   Tyvärr så fickjag slut batteri i kameran så det ...